Forfatter: Bengt Gustafsson, Institutionen för astronomi och rymdfysik, Uppsala Universitet


Ärade åhörare!

Först vill jag tacka för att jag fick komma hit vid detta viktiga tillfälle och gratulera till de nya Forskningsetiska retningslinjerna.

Jag kommer alltså från Uppsala universitet. Ovanför universitetets aula står inskriften ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Det är intressant att tänka på hur denna inskription kom upp under 1870-talet. Det var att se som en tillrättavisning mot de bråkiga naturvetarna med deras radikala krav och teser, från de ännu dominerande teologerna och humanisterna i universitetsledningen.

Så tänkte jag berätta om några egna erfarenheter, från svenska och internationella sammanhang, där regelverk av detta slag diskuterats men egentligen inte kunnat etablerats. Kanske finns det ändå något att lära av de sammanhangen?

För tjugofem år sen satt vi, en stor grupp av forskare, i många sammanträden och arbetluncher, och diskuterade fram en etisk kodex för forskare. Det blev vad som sedan blev känt som Uppsalakodexen. Vi beslöt efter långa diskussioner att inte formulera principer som ”du skall göra si och så”, utan begränsa oss till ”du skall icke”. Vi avgränsade oss också till de i och för sig stora frågorna om forskarnas ansvar för forskningens konsekvenser i samhället. Ett exempel: ”Du skall icke bedriva sådan forskning som du själv bedömer leder till ekologisk skada eller får tillämpning för krig och förtryck.” Det var en kodex för forskarna själva. Den var inte tänkt att komma i bruna kuvert från myndigheterna, och inte heller ges verkan genom sanktioner av kommitteer eller styrelser.

Men kodexen sändes ändå av rektor på remiss till fakultetsnämderna i Uppsala. Svaren var olika entusiastiska – naturvetarna tillhörde de mest positiva. Rent kritiska var dock samhällsvetarna. ”Begränsande regler för forskningen av detta slag leder till att forskningen försämras, i värsta fall kan inga nya upptäckter göras”, menade man. Jag minns en radiodiskussion med dåvarande statssekreteraren i Svenska Utbildningsdepartmentet, statsvetardocenten Sverker Gustafsson, som disputerat på forskningsetiska frågor. Han delade samhällsvetenskapliga fakultetens hållning, och citerade med uppskattning Uppsalaprofessorn som på 1800-talets mitt hävdade, att man skulle följa sina uppslag om det så ledde till att man måste ”banka på helvetets port”.

Vi fick alltså rätt mycket diskussion kring vår kodex, och framförallt med de rätt talrika forskarna som hade anknytning till Försvarets forskningsanstalt. Det var just paragrafen om att avbryta forskning som leder till ”krig och förtryck” som vållade diskussion och frustration, timslånga gräl om saken i överfulla seminariersalar. Det stod klart att det var blodigt allvar, just för att vår kodex inte var ett av många myndighetspåfund, utan en kollegial utsaga. Här hotade uteslutning ur en gemenskap, en gemenskap i forskarsamfundet som gav kollegorna vid Försvarets forskningsanstalt legitimitet och, viktigare, identitet! Kraften hos kollegialiteten vid normbildning i forskarsamhället var påfallande.

Nästa sammanhang som jag vill berätta om var diskussionerna i den forskningsetiska kommitté som det svenska Vetenskaprådet upprättade för drygt sju år sen. Vetenskapsrådet var nytt. Fyra tidigare självständiga myndigheter hade lagts samman, delvis enligt norsk förebild. Dessa tidigare självständiga forskningsråd hade nu fått ställning som ämnesråd inom Vetenskapsrådets ram. Förväntningarna var stora, rådet ville placera sig på kartan också i den offentliga diskussionen, och forskningsetik var ett område av växande intresse, inte minst i politiska kretsar.

Jag hamnade i rådet och i den forskningsetiska kommittén. Vad skulle vi nu egentligen göra? Vi hörde oss för med Vetenskapsrådets olika ämnesråd och fick inget stöd för idén att formulera gemensamma etiska riktlinjer. Istället valde vi att ge ut en liten diskuterande bok, ”Vad är god forskningssed?”, med tre kommittéledamöter, jag och två filosofiprofessorer, som författare. Vi tar en utgångspunkt i Mertons s k CUDOS-krav, de om forskarens ansvar vad gäller öppenhet, universalism, obundenhet och systematiska ifrågasättande. Men i boken diskuterar vi först och främst forskningens praktik; allt ifrån anslagssökande och handledning till rapportskrivande. Skriften som kom ut år 2005 blev en stor framgång och har kommit att användas vid många kurser runt om i Sverige. Det lär främst bero på att vi inkluderade ett stort antal konkreta exempel på etiska dilemman från forskningens vardagsliv.

Erfarenheten från detta är att dialog och diskussion främjas, inte minst genom levande exempel och öppna konkreta frågor. När allt kommer omkring är de viktigaste etiska problemen nästan alltid fråga om val när olika goda principer står emot varandra.

Genom Vetenskapsrådets forskningsetiska kommitté etablerade vi också en särskild kommitte, under ordförandeskap av en hög jurist, som skulle hantera konkreta frågor om forskningsfusk och andra brott mot god forskningssed. Vi hade en lång diskussion om vem som skulle bestämma vilka fall som skulle kunna tas upp. Det bestämdes till slut att man skulle avgränsa sig till sådana ärenden som överlämnades till kommittens bedömning av universitetsledningarna. Den kommitten har nu arbetat sig igenom ett antal uppmärksammade fall.

Det finns flera problematiska ting med denna ordning – ett är att det inte går för enstaka forskare eller institutioner att vända sig till Vetenskapsrådets kommitté för att få upp fall på agendan. En slags oberonede ombudsmannainstitution för envar att närma sig, liknande den som prövats vid tyska universitet, har diskuterats men ännu inte funnit form.

Från erfarenheterna i Vetenskapsrådet vill jag gärna betona vikten av att nå fram till en ständigt pågående dialog om forskningsetiska frågor i forskarsamhället. Detta kräver konkretion, genom konkreta exempel.

Det tredje sammanhang jag ska berätta om erfarenheter från, är internationellt. Det är ICSU, International Council of Science, som är en internationell organisation för samarbete mellan ett stort antal olika vetenskapliga unioner och akademier. Denna organisation upprättade för några år sedan en Committee for Freedom and Responsibilities in the Conduct of Science, CFRS.

Kommittén kom till efter en översikt över ICSU:s strategi, med anledning av den snabba utvecklingen av relationerna mellan forskning och samhälle. Kommittén kan ses som en sammanslagning av två olika tidigare kommitteer. Den ena sysslade med forskarnas rättigheter och särskilt deras rätt att röra sig, mötas och publicera fritt, oberoende av nationalitet, etnisk bakgrund, religion, kön, osv. Detta kallar ICSU generellt för vetenskapens universalitet.

Den andra tidigare ICSU-kommitten, som inte minst drevs härifrån Norge, hade forskningsetik på agendan. Nu slogs de alltså samman. I det låg en slags insikt, som ju går tillbaks till 1700-talet eller egentligen längre – att det är naturligt att koppla samman rättigheter och skyldigheter. Om nu forskarna har dessa rättigheter att röra sig fritt, att mötas, att publicera fritt, ja att välja forskningsfält och metod, ja kanske till och med att få bli granskade av sina kollegor, ”peers”, att själva välja sina styrelser, och att kräva att bli lyssnade på med respekt i sakfrågor; om nu alla dessa rättigheter skall ges forskningen och forskarna av samhället som ju ändå betalar alltsammans – vad kan man då kräva i stället av forskarna? Finns det ett slags oskrivet kontrakt att leva upp till, att omformulera när tiderna förändras?

Inom vår kommittee i ICSU har vi diskuterat om vi kan etablera dessa skyldigheter som en slags ”retningslinjer”, liknade dem som vi firar här idag. Men inom de skilda medlemsorganisationerna är synen på detta delad; inte minst menar man att kulturskillnaderna mellan t ex matematiker och vetenskapshistoriker, eller etnologer och farmaceuter, är för stora. Diskussionen kan föras generellt, men att skriva regelverk kan vara upp till varje disciplin.

Men inom kommittén, som är sammansatt av universitetsfolk från olika världsdelar och discipliner, har vi diskuterat hur skyldighetskatalogen egentligen skulle kunna se ut. En övergripande tanke har många då betonat: Forskarens främsta skyldighet är att våga försöka se klart hur det förhåller sig med saker och ting, och att rapportera vad hon ser. Att inte blunda. Det krävs också stor ärlighet, och inte bara om vad man ser, utan också hur man bär sig åt, vilka perpektiv och metoder man väljer, och hur man värderar sina och andras resultat. Denna ärlighet är nödvändig inte bara när man skriver rapporter utan också när man yttrar sig om andras forskning, och om andra forskare.

Och det är en ärlighet som inte går ut på att bara säga vad man tror, det är en ärlighet som kräver omsorg. Slarv är inte acceptabelt. Nästa nyckelord är förstås öppenhet. Och detta gäller öppenhet inte bara om dina resultat, utan också om dina data. Dom är förresten inte bara dina. Allt måste göras tillgänligt för andra. Och det krävs också öppenhet om risker, och om farhågor. Att forskningen är fel. Eller att resultaten kan missbrukas.

Dessa ord: klarsyn, ärlighet, öppenhet, omsorg, är också honnörsord i umgänget människor emellan. Men ändå är skillnaden stor: det krävs mycket mer av forskaren. En klarsyn tills du inte längre står ut. En ärlighet långt bortom skamkänslorna. En öppenhet som kan verka gränslöst naiv. En omsorg som tycks otroligt pedantisk.

Sen har vi den stora frågan om vilka metoder som är tillåtna. Vilka mänskliga hänsyn måste man ta, till arbetskamrater, försökspersoner, försöksdjur, till sig själv? Helt klart att detta måste regleras, också med lagstiftning.

En vidare fråga är vilka förpliktelser forskaren har när det gäller att göra gott: att främja miljö, mänskliga rättigheter, fred och välstånd. Det förefaller klart att forskaren som alla människor har sådana förpliktelser, men till detta kommer att forskningen mer än många andra mänskliga aktiviteter kan påverka samhället på sikt, bl a i dessa avseenden. Forskningen ger underlag för att reparera miljöskador men leder också till nya miljögifter, den ökar människornas frihet men skapar också nya övervakningsmetoder, den utvecklar både konfliktlösningsmetoder och nya anfallsvapen, den ger nya arbetstillfällen och ställer också folk utanför arbetsmarknaden.

Vilket ansvar har forskarna själva för dessa tillämpningar? Vi är är tillbaks till frågorna kring Uppsalakodexen, där statssekreteraren och socialdemokraten Sverker Gustavsson menade att detta är helt politikernas ansvar. Vi forskare tyckte kanske att han var överdrivet optimistisk om politikernas förmåga att styra allt till det bästa. Men i varje fall står en sak klar: forskaren har större förutsättningar än de allra flesta att tidigt ana farorna med hur hans egna resultat kan tillämpas. Varje forskare bör alltså försöka bedöma hur resultaten kan komma att användas, och säga ifrån om han ser risker för missbruk.

Men, tillslut ett stort men. I vår kommittee under ICSU har vi ett grundperspektiv som kanske verkar självklart men av avgörande betydelse: forskarna lever inte längre i elfenbenstorn. De växelverkar oupphörligen med ett samhälle som förändras i raketfart. Alla tidsskalor, t ex tiden från grundläggande forskningsideer till produkter på en marknad, har kortats med flera storleksordningar. Och forskningen bedrivs inte främst vid statsuniversitet för statsanslag – mycket av den mest dynamiska forskningen sker i blandmiljöer, med industri och näringsliv som en väsentlig partner. Och forskningen har också, ännu mer än den gamla tillverkningsindustrin för varor, globaliserats. Vidare har forskningen ”konkurrensutsatts” som vi säger i Sverige. Pengar och papper räknas, ingen sitter säker på sin stol. Det är alltså bråttom och karriären är den enda livsformen för forskaren idag – ”publish or perish” som det heter. I denna värld är också etiken utmanad. Detta är ett skäl till etiska regler, men ännu mer kanske till inre reflektioner.

Är detta hårdare forskningsklimat och misstanken om fusk och lurendrejeri ett viktigt skäl till att intresset för forskningsetiska regler vuxit? Det kan vara ett skäl – flera kan tänkas. Vetenskapskritiken i samhället har vuxit under de senaste decennierna. De ökade effekterna av forskningens resultat på samhället kan vara ett annat skäl. Själva tillväxten av forskningssystemen, med storinstitutioner, jätteuniversitet, globalisering med mindre social kontroll i närmiljön kan vara ett tredje. Den växande andelen multidisciplinär forskning, där olika kulturer har tagit olika etisk praxis för given kan vara ett fjärde skäl varför man behöver uppskrivna etiska regler.

Ett femte är att vi börjar se tecken på peer-review-systemets sammanbrott, varför en självgranskning av forskningen blir viktigare. De nya aktörerna på forskningsscenen, ofta med kommersiella intressen, är ytterligare ett skäl. Slutligen – de ökande kraven på arbetsmiljön och på universiteten som en skola för allt fler ungdomar, kräver ju också ett rimligt uppförande av lärarna; något som dom inte alltid hade förr i världen.

Finns det risker med en formaliserad forskningsetik.? Visst finns väl det? Precis som etik alltid handlar om val mellan olika goda (eller onda) ting, har vi också att väga för- och nackdelar när det gäller att skriver regler. En uppenbar risk, som man ser i praktiken, är att man överlåter etiken till expertkommitteerna: ” Vi har ju regler och en kommitté för dethär, så jag behöver inte engagera mig.” En annan risk är att berättigad forskningskritik länkas av – om kommittén har godkänt saken är allt OK. Etiska regler och granskningar kan också, liksom lagstiftning, missbrukas, t ex för akademiska fejder. Slutligen har vi ju ett problem att se i ögonen: mycket av den bästa forskningen från förr har inte varit särskilt föredömlig, etiskt sett, och skulle kanske inte ha utförts om våra vackra regler följts. Det beror nog inte bara på att forskarna inte haft regler att följa. Ofta kan riktigt framstående forskare var riktigt svåra att disciplinera. Kanske skall det till en grundläggande vetenskapshistorisk och vetenskapssociologisk granskning för att se om detta alls är ett argument mot etiska regler.

I varje fall vill jag gratulera till de nya retningslinjerna, med några små ordblommor: Glöm inte kollegialitetens betydelse för att etablera normerna, långt bortom de myndiga ordens räckvidd! Glöm heller inte exemplens makt att väcka diskussion! Glöm inte den levande dialogens betydelse – ifrågasättandet och diskussionen av reglerna kan vara av större betydelse för forskningsetiken än reglerna själva! Och, slutligen, om ett skäl till att vi nu behöver regler är de ändrade förhållandena i forskningsvärlden, låt oss också se om vi kan ändra dessa förhållanden till det mänskligare! Rättigheter och ansvar? Om forskningsetikens problem i det globala samhället

Ärade åhörare!

Först vill jag tacka för att jag fick komma hit vid detta viktiga tillfälle och gratulera till de nya Forskningsetiska retningslinjerna.

Jag kommer alltså från Uppsala universitet. Ovanför universitetets aula står inskriften ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Det är intressant att tänka på hur denna inskription kom upp under 1870-talet. Det var att se som en tillrättavisning mot de bråkiga naturvetarna med deras radikala krav och teser, från de ännu dominerande teologerna och humanisterna i universitetsledningen.

Så tänkte jag berätta om några egna erfarenheter, från svenska och internationella sammanhang, där regelverk av detta slag diskuterats men egentligen inte kunnat etablerats. Kanske finns det ändå något att lära av de sammanhangen?

För tjugofem år sen satt vi, en stor grupp av forskare, i många sammanträden och arbetluncher, och diskuterade fram en etisk kodex för forskare. Det blev vad som sedan blev känt som Uppsalakodexen. Vi beslöt efter långa diskussioner att inte formulera principer som ”du skall göra si och så”, utan begränsa oss till ”du skall icke”. Vi avgränsade oss också till de i och för sig stora frågorna om forskarnas ansvar för forskningens konsekvenser i samhället. Ett exempel: ”Du skall icke bedriva sådan forskning som du själv bedömer leder till ekologisk skada eller får tillämpning för krig och förtryck.” Det var en kodex för forskarna själva. Den var inte tänkt att komma i bruna kuvert från myndigheterna, och inte heller ges verkan genom sanktioner av kommitteer eller styrelser.

Men kodexen sändes ändå av rektor på remiss till fakultetsnämderna i Uppsala. Svaren var olika entusiastiska – naturvetarna tillhörde de mest positiva. Rent kritiska var dock samhällsvetarna. ”Begränsande regler för forskningen av detta slag leder till att forskningen försämras, i värsta fall kan inga nya upptäckter göras”, menade man. Jag minns en radiodiskussion med dåvarande statssekreteraren i Svenska Utbildningsdepartmentet, statsvetardocenten Sverker Gustafsson, som disputerat på forskningsetiska frågor. Han delade samhällsvetenskapliga fakultetens hållning, och citerade med uppskattning Uppsalaprofessorn som på 1800-talets mitt hävdade, att man skulle följa sina uppslag om det så ledde till att man måste ”banka på helvetets port”.

Vi fick alltså rätt mycket diskussion kring vår kodex, och framförallt med de rätt talrika forskarna som hade anknytning till Försvarets forskningsanstalt. Det var just paragrafen om att avbryta forskning som leder till ”krig och förtryck” som vållade diskussion och frustration, timslånga gräl om saken i överfulla seminariersalar. Det stod klart att det var blodigt allvar, just för att vår kodex inte var ett av många myndighetspåfund, utan en kollegial utsaga. Här hotade uteslutning ur en gemenskap, en gemenskap i forskarsamfundet som gav kollegorna vid Försvarets forskningsanstalt legitimitet och, viktigare, identitet! Kraften hos kollegialiteten vid normbildning i forskarsamhället var påfallande.

Nästa sammanhang som jag vill berätta om var diskussionerna i den forskningsetiska kommitté som det svenska Vetenskaprådet upprättade för drygt sju år sen. Vetenskapsrådet var nytt. Fyra tidigare självständiga myndigheter hade lagts samman, delvis enligt norsk förebild. Dessa tidigare självständiga forskningsråd hade nu fått ställning som ämnesråd inom Vetenskapsrådets ram. Förväntningarna var stora, rådet ville placera sig på kartan också i den offentliga diskussionen, och forskningsetik var ett område av växande intresse, inte minst i politiska kretsar. Jag hamnade i rådet och i den forskningsetiska kommittén. Vad skulle vi nu egentligen göra? Vi hörde oss för med Vetenskapsrådets olika ämnesråd och fick inget stöd för idén att formulera gemensamma etiska riktlinjer. Istället valde vi att ge ut en liten diskuterande bok, ”Vad är god forskningssed?”, med tre kommittéledamöter, jag och två filosofiprofessorer, som författare. Vi tar en utgångspunkt i Mertons s k CUDOS-krav, de om forskarens ansvar vad gäller öppenhet, universalism, obundenhet och systematiska ifrågasättande. Men i boken diskuterar vi först och främst forskningens praktik; allt ifrån anslagssökande och handledning till rapportskrivande. Skriften som kom ut år 2005 blev en stor framgång och har kommit att användas vid många kurser runt om i Sverige. Det lär främst bero på att vi inkluderade ett stort antal konkreta exempel på etiska dilemman från forskningens vardagsliv. Erfarenheten från detta är att dialog och diskussion främjas, inte minst genom levande exempel och öppna konkreta frågor. När allt kommer omkring är de viktigaste etiska problemen nästan alltid fråga om val när olika goda principer står emot varandra.

Genom Vetenskapsrådets forskningsetiska kommitté etablerade vi också en särskild kommitte, under ordförandeskap av en hög jurist, som skulle hantera konkreta frågor om forskningsfusk och andra brott mot god forskningssed. Vi hade en lång diskussion om vem som skulle bestämma vilka fall som skulle kunna tas upp. Det bestämdes till slut att man skulle avgränsa sig till sådana ärenden som överlämnades till kommittens bedömning av universitetsledningarna. Den kommitten har nu arbetat sig igenom ett antal uppmärksammade fall. Det finns flera problematiska ting med denna ordning – ett är att det inte går för enstaka forskare eller institutioner att vända sig till Vetenskapsrådets kommitté för att få upp fall på agendan. En slags oberonede ombudsmannainstitution för envar att närma sig, liknande den som prövats vid tyska universitet, har diskuterats men ännu inte funnit form.

Från erfarenheterna i Vetenskapsrådet vill jag gärna betona vikten av att nå fram till en ständigt pågående dialog om forskningsetiska frågor i forskarsamhället. Detta kräver konkretion, genom konkreta exempel.

Det tredje sammanhang jag ska berätta om erfarenheter från, är internationellt. Det är ICSU, International Council of Science, som är en internationell organisation för samarbete mellan ett stort antal olika vetenskapliga unioner och akademier. Denna organisation upprättade för några år sedan en Committee for Freedom and Responsibilities in the Conduct of Science, CFRS. Kommittén kom till efter en översikt över ICSU:s strategi, med anledning av den snabba utvecklingen av relationerna mellan forskning och samhälle. Kommittén kan ses som en sammanslagning av två olika tidigare kommitteer. Den ena sysslade med forskarnas rättigheter och särskilt deras rätt att röra sig, mötas och publicera fritt, oberoende av nationalitet, etnisk bakgrund, religion, kön, osv. Detta kallar ICSU generellt för vetenskapens universalitet.

Den andra tidigare ICSU-kommitten, som inte minst drevs härifrån Norge, hade forskningsetik på agendan. Nu slogs de alltså samman. I det låg en slags insikt, som ju går tillbaks till 1700-talet eller egentligen längre – att det är naturligt att koppla samman rättigheter och skyldigheter. Om nu forskarna har dessa rättigheter att röra sig fritt, att mötas, att publicera fritt, ja att välja forskningsfält och metod, ja kanske till och med att få bli granskade av sina kollegor, ”peers”, att själva välja sina styrelser, och att kräva att bli lyssnade på med respekt i sakfrågor; om nu alla dessa rättigheter skall ges forskningen och forskarna av samhället som ju ändå betalar alltsammans – vad kan man då kräva i stället av forskarna? Finns det ett slags oskrivet kontrakt att leva upp till, att omformulera när tiderna förändras?

Inom vår kommittee i ICSU har vi diskuterat om vi kan etablera dessa skyldigheter som en slags ”retningslinjer”, liknade dem som vi firar här idag. Men inom de skilda medlemsorganisationerna är synen på detta delad; inte minst menar man att kulturskillnaderna mellan t ex matematiker och vetenskapshistoriker, eller etnologer och farmaceuter, är för stora. Diskussionen kan föras generellt, men att skriva regelverk kan vara upp till varje disciplin.

Men inom kommittén, som är sammansatt av universitetsfolk från olika världsdelar och discipliner, har vi diskuterat hur skyldighetskatalogen egentligen skulle kunna se ut. En övergripande tanke har många då betonat: Forskarens främsta skyldighet är att våga försöka se klart hur det förhåller sig med saker och ting, och att rapportera vad hon ser. Att inte blunda. Det krävs också stor ärlighet, och inte bara om vad man ser, utan också hur man bär sig åt, vilka perpektiv och metoder man väljer, och hur man värderar sina och andras resultat. Denna ärlighet är nödvändig inte bara när man skriver rapporter utan också när man yttrar sig om andras forskning, och om andra forskare. Och det är en ärlighet som inte går ut på att bara säga vad man tror, det är en ärlighet som kräver omsorg. Slarv är inte acceptabelt. Nästa nyckelord är förstås öppenhet. Och detta gäller öppenhet inte bara om dina resultat, utan också om dina data. Dom är förresten inte bara dina. Allt måste göras tillgänligt för andra. Och det krävs också öppenhet om risker, och om farhågor. Att forskningen är fel. Eller att resultaten kan missbrukas.

Dessa ord: klarsyn, ärlighet, öppenhet, omsorg, är också honnörsord i umgänget människor emellan. Men ändå är skillnaden stor: det krävs mycket mer av forskaren. En klarsyn tills du inte längre står ut. En ärlighet långt bortom skamkänslorna. En öppenhet som kan verka gränslöst naiv. En omsorg som tycks otroligt pedantisk. Sen har vi den stora frågan om vilka metoder som är tillåtna. Vilka mänskliga hänsyn måste man ta, till arbetskamrater, försökspersoner, försöksdjur, till sig själv? Helt klart att detta måste regleras, också med lagstiftning.

En vidare fråga är vilka förpliktelser forskaren har när det gäller att göra gott: att främja miljö, mänskliga rättigheter, fred och välstånd. Det förefaller klart att forskaren som alla människor har sådana förpliktelser, men till detta kommer att forskningen mer än många andra mänskliga aktiviteter kan påverka samhället på sikt, bl a i dessa avseenden. Forskningen ger underlag för att reparera miljöskador men leder också till nya miljögifter, den ökar människornas frihet men skapar också nya övervakningsmetoder, den utvecklar både konfliktlösningsmetoder och nya anfallsvapen, den ger nya arbetstillfällen och ställer också folk utanför arbetsmarknaden. Vilket ansvar har forskarna själva för dessa tillämpningar? Vi är är tillbaks till frågorna kring Uppsalakodexen, där statssekreteraren och socialdemokraten Sverker Gustavsson menade att detta är helt politikernas ansvar. Vi forskare tyckte kanske att han var överdrivet optimistisk om politikernas förmåga att styra allt till det bästa. Men i varje fall står en sak klar: forskaren har större förutsättningar än de allra flesta att tidigt ana farorna med hur hans egna resultat kan tillämpas. Varje forskare bör alltså försöka bedöma hur resultaten kan komma att användas, och säga ifrån om han ser risker för missbruk.

Men, tillslut ett stort men. I vår kommittee under ICSU har vi ett grundperspektiv som kanske verkar självklart men av avgörande betydelse: forskarna lever inte längre i elfenbenstorn. De växelverkar oupphörligen med ett samhälle som förändras i raketfart. Alla tidsskalor, t ex tiden från grundläggande forskningsideer till produkter på en marknad, har kortats med flera storleksordningar. Och forskningen bedrivs inte främst vid statsuniversitet för statsanslag – mycket av den mest dynamiska forskningen sker i blandmiljöer, med industri och näringsliv som en väsentlig partner. Och forskningen har också, ännu mer än den gamla tillverkningsindustrin för varor, globaliserats. Vidare har forskningen ”konkurrensutsatts” som vi säger i Sverige. Pengar och papper räknas, ingen sitter säker på sin stol. Det är alltså bråttom och karriären är den enda livsformen för forskaren idag – ”publish or perish” som det heter. I denna värld är också etiken utmanad. Detta är ett skäl till etiska regler, men ännu mer kanske till inre reflektioner.

Är detta hårdare forskningsklimat och misstanken om fusk och lurendrejeri ett viktigt skäl till att intresset för forskningsetiska regler vuxit? Det kan vara ett skäl – flera kan tänkas. Vetenskapskritiken i samhället har vuxit under de senaste decennierna. De ökade effekterna av forskningens resultat på samhället kan vara ett annat skäl. Själva tillväxten av forskningssystemen, med storinstitutioner, jätteuniversitet, globalisering med mindre social kontroll i närmiljön kan vara ett tredje. Den växande andelen multidisciplinär forskning, där olika kulturer har tagit olika etisk praxis för given kan vara ett fjärde skäl varför man behöver uppskrivna etiska regler. Ett femte är att vi börjar se tecken på peer-review-systemets sammanbrott, varför en självgranskning av forskningen blir viktigare. De nya aktörerna på forskningsscenen, ofta med kommersiella intressen, är ytterligare ett skäl. Slutligen – de ökande kraven på arbetsmiljön och på universiteten som en skola för allt fler ungdomar, kräver ju också ett rimligt uppförande av lärarna; något som dom inte alltid hade förr i världen.

Finns det risker med en formaliserad forskningsetik.? Visst finns väl det? Precis som etik alltid handlar om val mellan olika goda (eller onda) ting, har vi också att väga för- och nackdelar när det gäller att skriver regler. En uppenbar risk, som man ser i praktiken, är att man överlåter etiken till expertkommitteerna: ” Vi har ju regler och en kommitté för dethär, så jag behöver inte engagera mig.” En annan risk är att berättigad forskningskritik länkas av – om kommittén har godkänt saken är allt OK. Etiska regler och granskningar kan också, liksom lagstiftning, missbrukas, t ex för akademiska fejder. Slutligen har vi ju ett problem att se i ögonen: mycket av den bästa forskningen från förr har inte varit särskilt föredömlig, etiskt sett, och skulle kanske inte ha utförts om våra vackra regler följts. Det beror nog inte bara på att forskarna inte haft regler att följa. Ofta kan riktigt framstående forskare var riktigt svåra att disciplinera. Kanske skall det till en grundläggande vetenskapshistorisk och vetenskapssociologisk granskning för att se om detta alls är ett argument mot etiska regler.

I varje fall vill jag gratulera till de nya retningslinjerna, med några små ordblommor: Glöm inte kollegialitetens betydelse för att etablera normerna, långt bortom de myndiga ordens räckvidd! Glöm heller inte exemplens makt att väcka diskussion! Glöm inte den levande dialogens betydelse – ifrågasättandet och diskussionen av reglerna kan vara av större betydelse för forskningsetiken än reglerna själva! Och, slutligen, om ett skäl till att vi nu behöver regler är de ändrade förhållandena i forskningsvärlden, låt oss också se om vi kan ändra dessa förhållanden till det mänskligare!